Tags
روز پس از شادى است
منفذها به روى پريشانى و دلتنگى
بازترند
وزوز مگس پشت پنجره
معناى زندگى را مته میكند
به سوى باختر
مینگرم
و به سوى خاور
خواهش
به مرزهاى آرام گشته
باز میخزد
و گسترهى ميان خرد و شور
باريكتر میشود
20 Wednesday Nov 2013
Posted Namdar Nasser, Persiska, Poesi, فارسی, نامدار ناصر, شعر
inTags
روز پس از شادى است
منفذها به روى پريشانى و دلتنگى
بازترند
وزوز مگس پشت پنجره
معناى زندگى را مته میكند
به سوى باختر
مینگرم
و به سوى خاور
خواهش
به مرزهاى آرام گشته
باز میخزد
و گسترهى ميان خرد و شور
باريكتر میشود
11 Monday Nov 2013
Posted Poesi, نامدار ناصر, شعر
inTags
اوج موشکهای ضدهوایی
و نوبت نالهی یکنواخت کولر
شب
همه شب
با چشمانی خیره
با زنی عشق ورزیدم
که دوستش نداشتم
صبح
دوستی که خانهاش را
به ما قرض داده بود
با نان و پنیرآمد
سپس
هر کدام به راه خود رفتیم
با دستانی که نمیبایست
دست دیگری را بگیرد
و لبهایی که نمیبایست
در خیابان بوسه زند
آن روز
کشوری را ترک کردم
که در آن با هم آه کشیدن هم
گناه بود
11 Monday Nov 2013
Posted Namdar Nasser, Poesi, فارسی, نامدار ناصر, شعر
inTags
بالکن گرد و خاک گرفتهی هتل
نان ترکی و شراب ناصاف
روی میز لرزان پلاستیکی
یک بازوی تکهپاره شبها به سراغم میآید
و خمپارهها هنوز در گوشم سوت میکشند
نان و شراب
را از رمان اینیاتسیو سیلونه گرفتهام
کتابی که در قفسه به جا ماند
و هنوز هم نخوانده امش
چشمانم را که به هم می گذارم
گلولههای منور
روی سیاهی پشت پلکهایم
رگههای قرمز میکشند
و وقتی چشمانم را باز میکنم
نوزده سال دارم و از جبهه گریختهام
و میبینم باد پاییز برگ درختان را
در امتداد تنها خیابان آسفالت دیاربکر
ورق میزند
07 Sunday Oct 2012
Posted Namdar Nasser, Noveller, Persiska, فارسی, نامدار ناصر, داستان
inTags
Namdar Nasser, Noveller, Persiska, فارسی, نامدار ناصر, داستان
پاشم ظرفا رو بشورم. نه. اول آشغالا رو میبرم بیرون. بعد هم جارو برقی رو در میآرم و همه جا رو یه جاروى درست و حسابى می کشم. اما مثلاً امروز روز تعطیله. هر روز هفته کار و روز تعطیل هم کار؟ نمیشه. باید یه کار دیگه بکنم. بهتره یه کتاب بگیرم دستم و بخونم. من که همش غر میزنم که وقت ندارم، خوب اینم این همه وقت. گور پدر هر چی دختره. مخصوصاً دخترای سوئدی. اصلاً بشینم شعرام رو سر و سامون بدم. یا وزن رباعی و غزل رو یاد بگیرم.
افسوس که… چی بود بقیهش؟ افسوس که نامهی جوانی طی شد…این همه ساله که دلم می خواسته اوزان عروضی رو بلد بشم. هرجا نشستم، گفتم که آدم برای گفتن شعر نو باید شعر کلاسیک رو خوب بدونه. خوب، این گوی و این میدان.
اه، ولش کن. من هم خودم رو سرکار گذاشتم با این چیزا. گور پدر این زندگی…
ـ تو معلومه کجایى مرد؟ باز رفتى سرت رو کردی تو لاک خودت؟ بابا یه خبری چیزی بده که آدم نگران نشه. پاشو بیا اینجا اصلاً. امروز هم که یکشنبهس، بهانهى کار و این چیزها رو هم در نیار. چند تا هم دوست و آشنا میان اینجا، میخوایم بشینیم مسابقه رو دور هم تماشا کنیم.
توى راه پلهها، بوی پلو و قرمه سبزى، مثل بوی اقاقیاى کوچه باغای شمیران دورم میپیچه و ته موندهی بدخلقی رو از چهرهم پاک میکنه. یکهو می بینم دو سه ماه میشه که اینطوری احساس گرسنگی نکردهم.
زنگ در رو به صدا در میآرم. نازی با پیرهن آبى تابستانى و خندهی شیرینش، در قاب در آپارتمان ظاهر میشه و نقش یکی از نقاشیهای فرهاد رو به خودش میگیره. با گرمای محبتش من رو بغل می کنه. سرزنشم مى کنه که چرا بیشتر بهشون سر نمی زنم. بعد سر و کلهی فرهاد از پشت نازی پیدا میشه. شکایت کنان میگه:
ـ پس چرا دیر کردی؟ دیدیم نیومدی غذا رو کشیدیم.
توی راهرو در حالیکه کفشام رو در می آرم می گم:
ـ واقعاً ببخشید. حواسم یه کم پرته این روزا. وقت از دستم در رفت.
نازی با اخم ساختگی به فرهاد یه نگاه می ندازه و بعد به من می گه:
ـ حالا اشکالی نداره که. برات غذا گذاشتیم. می کشم می آرم برات تو اتاق بعدا.
بعد پس از سلام و احوالپرسى با پدر و مادر نازى و آقا و خانم میرزایی، همسایهی ایرانی فرهاد اینا که توی آشپزخونه نشستن و چایی میخورن، به دنبال فرهاد به اتاق پذیرایی می رم.
با نوید، برادر کوچک نازى که ١٩ سالشه و به قول ما بزرگترا بچه سوئدییه سلام و احوالپرسی می کنم. پیرهن تیم فوتبال ایران تنشه. میپرسم:
ـ این پیرهن رو از کجا اووردی پسر؟
مثل جوونهای همسن خودش سرشو اینور و انور می گردونه و بعد بدون اینکه توی چشمای من نگاه کنه می گه:
ـ چیزه، من و چند تا پولارههام*، اسمش چیه، قرار گفتیم پیرهن ایران رو بپوشیم این روزا.
بعد سرم رو به سوی دختری که همسن نازیه و بلند شده و سر پا ایستاده برمی گردونم. به طرفش می رم، دستم رو جلو میبرم و خودم رو معرفی می کنم.
نازی که حالا وارد اتاق شده فرصتی برای مهمونش نمی ذاره. رشتهی سخن رو به دست می گیره و می گه:
ـ دوستم بیتا. از اون دخترای ماه ایرونی که لنگه ش کم گیر می آد.
برای چند لحظهای نمیتونم نگاهم رو از بیتا بگیرم. موهای بلند سیاهش از دو طرف صورتش روی شونههاش ریخته و چشمهای درشت قهوهایش انگار من رو از پشت یک دیوار بلند صدا میزنه.
هنوز چند دقیقه به شروع مسابقه مونده. قلبم تند تند می زنه. قلبم انگار خوابیده بوده. 15 سال می شه که اینطوری نزده. اینهمه اتفاق و هیجان، انقلاب، ترک ایران و آوارگی در ترکیه، بالا پائینای زندگی در سوئد، انگار هیچکدوم چندان مهم نبودن. این مسابقهی فوتبال مگه چه نیروی نهفتهای داره که من رو از خودم کشیده بیرون؟ چی شده که قلبم دوباره مثل زمان عشق دوران دبیرستان به تپش درآمده؟
فرهاد، پدر و مادر نازی و همسایهشونرو که هنوز در آشپزخانه نشستهن صدا میزنه:
ـ بدوئین بیان دیگه. الان شروع میشه.
دو زوج مسن جمع هم به اتاق پذیرایی می آن و روی مبل می شینن. نازی یه بشقاب پلو که روش یه تیکه تهدیگه با یک کاسه خورش میذاره روی میز برای من. بعد هم با زرنگی زنهای ایرانى من رو که هنوز سر پا ایستاده م، بغل بیتا روی مبل مینشونه. می گه:
ـ اگه ایران ببره می خوایم تا صبح بزنیم و برقصیم. هر وقت هم ایران گل بزنه همه باید بغل دستیشون رو یه ماچ بکنن.
نگاهی به بیتا می ندازم و لبخند می زنم. بعد که دوباره سرم رو برمی گردونم می بینم همه ساکت شدن و نگاهشون به ما دوخته شده.
محمود خان پدر نازی که در ایران رئیس بانک بوده و در دوران جوونیش هم چند سالى در انگلیس تحصیل کرده، به کمک من میآد. صحبت رو عوض می کنه و به فرهاد می گه:
ـ بابا جون به جای این کانال سوئد بزن یوروسپورت. این سوئدیا خوب گزارش نمی کنن.
صدای اعتراض نوید بلند می شه:
ـ بابا بزرگ مگه راسیست شدی؟
نازی اخمی می کنه و به نوید می گه:
ـ مواظب حرف زدنت باش…
نوید با عصبانیت سرش رو بر می گردونه و می گه:
ـ چی گفتم مگه؟
فرهاد پا در میونی می کنه و می گه:
ـ خیله خوب حالا فرق زیادی که نداره. اول می زنیم یوروسپورت، اگه خوب نبود عوض می کنیم.
بالاخره پخش مستقیم شروع میشه. بازیکنای دو تیم در دو صف همراه داورها وارد زمین می شن. بعد توی یک خط وامیسن تا سرود ملی هر دو کشور زده بشه. نفس تو سینهی همهی حاضرین در اتاق حبس شده. مفسر می گه این یه لحظه ی تاریخیه. بعد از سرود، کاپیتان تیمها با هم دست میدن و عابدزاده، کاپیتان تیم ایران، یه سری هدیه به کاپیتان تیم آمریکا می ده. و بعد از چند دقیقه بازی شروع می شه.
سوت داور که به صدا در می آد ما هم با حرکت توپ از یه طرف زمین به طرف دیگه، مثل کشتی بی لنگر سر جامون کژ و مژ می شیم. هر لحظه انگار یه ساعته. اما با این حال زمان زود می گذره. 4٠ دقیقه گذشته و هنوز نتیجه ی بازی صفر صفره. وقتى مهدوى کیا از گوش راست توپ رو سانتر می کنه، نیم متر از جاى خودم بلند میشم. استیلی خیز میگیره، توپ روی سرش سوار مىشه. ضربه ى سر استیلی توپ رو به طرف چپ دروازه ى آمریکا روانه می کنه. دروازه بان آمریکا شیرجه می ره. نفسم بالا نمی آد. مهین خانم، مادر نازی، از روی مبل بلند می شه و محکم شونه ى محمود خان رو میگیره. فرهاد یک متر می پره جلو و خودش رو به تلویزیون نزدیکتر می کنه. وقتى توپ، دروازه ی آمریکا را می بوسه همه مثل فنرهای فشرده شده می پریم هوا. صدای گل در اتاق می ترکه. همه مثل بچه هایی که برای اولین دفعه زبون باز می کنن داد می زنیم:
ـ گـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــل گــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــل گل گل.
نوید اون طرف اتاق کله معلق می زنه و فریاد نعره مانندش اتاق رو پر مى کنه:
ـ Fy fan, vad gott*
نازی از سر و کله ی فرهاد بالا می ره و ماچهای آبدارش می کنه. تلویزیون صحنه ی گل رو دو سه بار تکرار می کنه و هر بار سر وصدای ما دوباره می ره هوا.
وقتى آمریکائییا توپ رو وسط زمین می کارن و داور سوت ادامه ی بازی را می زنه می بینم که بازوی بیتا رو محکم گرفتهم دستم. بازوی بیتا دست من چکار می کنه؟ کی بازوش رو گرفتم؟ خجالت زده به بیتا نگاهی میندازم و با بىمیلی بازوش رو ول میکنم. از گرمایى که به صورتم دویده میفهمم سرخ شدهم. ١٥ سال میشه که اینطوری سرخ نشدهم. نازی که کوچکترین حرکت ما رو زیر نظر داره با لبخندی شیطنت وار سرش رو برمی گردونه.
وقتی نیمهی اول تموم می شه انگار من هم پا به پای بازیکنا تو زمین دویدهم. شونههام درد میکنه. وقت چایی و سیگاره. خندون و سرحال با فرهاد به بالکن میریم که سیگار بکشیم. فرهاد اول سیگار من و بعد هم سیگار خودش رو با فندک روشن می کنه و می پرسه:
ـ خب، نظرت چیه؟
می گم:
ـ فرهاد، انگار دنیا رو بهم دادن. کاش نیمهی دوم رو هم خوب بازی کنن. اگه ببرن چی می شه…
فرهاد یه نگاه عاقل اندر سفیه به من می کنه و می گه:
ـ فوتبال رو نمی گم دیوونه. منظورم بیتاس. خوشت اومده ازش؟
من دود سیگار رو می دم بیرون و در حالیکه به نرده های بالکن تکیه می کنم جواب می دم:
ـ چی بگم؟ دختر خوبی به نظر میآد. ولی من باید یه کم اول به وضع و حال خودم برسم. آخه تازه از آنا جدا شدم، اصلا حوصلهی یکی دیگر رو ندارم. میدونی دارم داستانام رو جمع و جور می کنم. بعدش هم میخوام یاد بگیرم چطوری رباعی مینویسن…
فرهاد دوباره نگاهش رو به من می دوزه و می گه:
ـ آدم دیوونه. این دختر خودش شعره. بیا برو بخونش. برو یادش بگیر. از دستت می ره ها…
گپ زدنمون همینطور ادامه پیدا می کنه تا اینکه نازی صدامون می کنه:
ـ بچه ها بیاین تو، نیمه ی دوم الان شروع می شه.
وقتی دوباره به داخل اتاق برمی گردیم نازی دو شیشه ی شراب شیراز محصول استرالیا باز کرده و در گیلاسها ریخته.
دوباره بغل بیتا روی مبل میشینم و گیلاس شراب رو می گیرم دستم. بابای نازی گیلاسش رو بلند می کنه و می گه:
ـ به سلامتی ایران.
آقای میرزایی خنده کنان ادامه می ده:
ـ به سلامتی این شراب شیراز که سر از استرالیا درآورده.
بعدش نوبت نوید می شه که می گه:
ـ به سالام…
همه می زنن زیر خنده.
نیمهی دوم شروع می شه. قلب من بازم تاپ تاپ می زنه. نکنه بچهها بکشن عقب گل بخورن؟ نگاه همه ی دنیا به این بازی دوخته شده. بچه ها باید حسابی مایه بذارن.
دقیقهها می گذرن. همه توی اتاق ساکت شدن. صدا از کسی در نمیآد. من از هیجان گیلاس پس از گیلاس خالی می کنم. به دقیقه ی ٨٠ میرسیم. کاش این ده دقیقه هم زودتر بگذره. آمریکائیها بازی رو کشیدن جلو و هی حمله می کنن. توپ میافته زیر پای یک مدافع ایرانی که پاسش می ده به علی دائی. علی دائی هم توپ رو کنترل می کنه و میندازتش برای مهدوی کیا که پشت خط نیمه وایساده تا آفساید نباشه. مهدوی کیا توپ رو می گیره و با سرعت می دوه به طرف دروازه ی آمریکا. نوید داد میزنه آفساید. گزارشگر می گه مهدوی کیا پاس خوبی گرفت، آفساید نیست. مهدوی کیا خودشه و دروازهبان و یه مدافع آمریکایی که سعی می کنه بهش برسه. ٢٠ متری دروازه که می رسه توپ رو شوت می کنه. توپ به دست دروازهبان آمریکا میگیره ولی راهش رو ادامه می ده و می شینه کنج راست دروازه.
صدای گــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــل دوباره تو اتاق میترکه. نوید میپره هوا. نازی دوباره خودش رو میندازه روی فرهاد و سر و صورتش رو ماچ بارون میکنه. مادرش هم کلهی باباش رو محکم میگیره تو دستش و صورتش رو می بوسه. محمود خان تعجب زده می گه:
ـ خانوم بشین، خوب نیس.
ولی مادر نازی اهمیتی نمی ده. خانم میرزایی می خنده.
هنوز درست و حسابی سر جاهامون ننشستیم که آمریکا یه گل می زنه. انگار یه پارچ آب یخ میریزن رو سرم. اما چند دقیقه بیشتر به تموم شدن بازی نمونده. توپ که دوباره به بازی در می آد آمریکائیها هر کاری می تونن می کنن تا بازی رو مساوی کنن. سه دقیقه وقت اضافی از طرف داور کنار زمین اعلام می شه. دلم زیر و رو می شه. انگار من هم تو زمینم. با حرکات دست و پا سعی میکنم توپ رو از آمریکائیها بگیرم و بندازمش اون طرف زمین تا وقت بگذره. تماشاچییای ایرانی که رفتن فرانسه تا بازی رو از نزدیک ببینن، تو استادیوم سوت می کشن.
تا بازی تموم می شه بازیکنهای ذخیره ایران می ریزن تو زمین. ما هم همه تو اتاق میپریم هوا. حتی محمود خان هم بلند شده و جست و خیز میکنه. میون سر و صدایی که بلند شده میشنوم که تلفن همراهم زنگ می زنه. ایزابلا دوست شیلیاییم تبریک میگه. بغض گلوم رو میگیره و تا چند لحظهای نمی تونم جواب بدم. بالاخره خودم رو جمع و جور می کنم و می گم:
ـ انتقام آلنده رو هم گرفتیم.
صدای تلفن فرهاد اینها هم بلند می شه. و بعدش نوبت تلفن همراه بیتاس و بعد هم تلفن نوید. همه به هم تبریک می گن و می خوان این شادی رو با هم شریک باشن.
یکی از دوستای نوید خبر میده که ایرانیا قراره در یکی از میدونای مرکز شهر جمع بشن. پس از چند دقیقه صلاح مصحلت همه پا میشیم تا راه بیفتیم. دو تا ماشین می شیم. من و بیتا و فرهاد و نوید میشینیم توی ماشین فرهاد اینا و نازی که شراب نخورده رانندگی می کنه. و بقیه هم سوار ماشین همسایه می شن.
ماشین که راه می افته تازه احساس می کنم سرم گیج میره. نازی یه آهنگ شاد بندری میذاره و صداش رو تا آخر می بره بالا. فرهاد که بغل دست نازی نشسته شیشه ی شرابی رو که با خودش اوورده رد می کنه صندلی عقب. نوید یه قلپ می ره بالا و رد می کنه به من. من هم یک قلپ می رم بالا و رد می کنم به بیتا. من و بیتا چسبیدیم به هم. رونهامون مالیده می شه به هم. سرم گرم شده. نه فقط سرم، تموم بدنم گر می کشه. خودمو بیشتر می کشم طرف بیتا تا بتونه صدام رو بشنوه. در گوشش می گم:
ـ خوبی بیتا؟
بیتا با خنده نگاهی می کنه و می گه:
ـ آره. تو چی؟
دوباره خودم رو نزدیکش می برم. گرمای بدنش کلافهم می کنه. می گم:
ـ بیتا، می خوام برات شعر بگم. غزل، رباعی…
بیتا این دفعه با تعجب نگاه می کنه و می پرسه:
ـ چی؟
نازی گاهگداری از آینه عقب نگاهی به ما می ندازه و لبخند می زنه. هر چی به مرکز شهر نزدیکتر می شیم تعداد ماشینایی که پر ایرانیه بیشتر میشه. همه از تو ماشینا برای همدیگه بوق می زنن و دست تکون میدن.
وقتی به نزدیک میدون میرسیم ماشینا رو پارک می کنیم و پیاده راه می افتیم. غلغلهایه. جمعیت موج میزنه. صدای ایران ایران میدون رو پر کرده. سوئدی هایی که رد می شن از دیدن این همه ایرانی تعجب زده وایمیسن و مشغول تماشا می شن. خیلی از جوونای همسن نوید که اکثرشون بزرگ شده ی سوئدن، پیرهن تیم ملی تنشونه و پرچم ایران رو بالا گرفتن و تکون میدن. مرد و زن، پیر و جوون همه فریاد میکشن: ایـــــــــــــــــــــــــــران، ایـــــــــــــــــــــــــــران…
وسط میدون یک دسته دختر و پسر جوون دست به دست هم دادن و رقص و پایکوبی می کنن. کمی بعد از گوشه ی میدون صدای سرود بلند می شه.
ـ ای ایران ای مرز پر گهر …
همه ی صداهای دیگه یواش یواش ساکت می شه. مردم دسته دسته همصدا می شن و با صدایی که هر لحظه بیشتر اوج می گیره می خونن:
ـ ای خاکت سرچشمه ی هنر …
دو ساعت بعد جمعیت یواش یواش پراکنده میشه. ساعت یک شبه. از بس داد زدم صدام گرفته. جمع ما هم تصمیم می گیره برگرده. نمی خوام این شب تموم شه ولی از خستگی روی پام بند نیستم. شروع به خداحافظی می کنم. فرهاد رو بغل می کنم. می دونم که لازم نیس چیزی بهش بگم. خودش می دونه که چقدر دوستش دارم. نازی رو هم بغل می کنم و از همه چیز ازش تشکر می کنم. از نوید، خانم و آقای میرزایی، پدر و مادر نازی هم تشکر می کنم. و بعد بیتا رو بغل می کنم و بهش می گم:
ـ فردا؟
بیتا یه بوس کوچولو روی گونه ی راستم می کاره و می گه:
ـ فردا.
ساعت ده صبح با سردرد از خواب بیدار می شم. انگار نه انگار که خوابیده م. حسابی خسته م. به زور پا می شم و دو تا قرص سردرد رو با یک لیوان آب پرتقال می دم پائین. چه شبی بود؟ لبخند می زنم و سرم بیشتر درد می گیره اما نمی تونم جلوی خودم رو بگیرم. با خودم زمزمه می کنم:
افسوس که این شب تموم شد. نه، افسوس که شب مهمانی تموم شد. اینم که نمیشه. افسوس که شب مهمانی دی شد. آهان. این مصرع اولش. بعدش چی؟ آن همه زدیم و خوندیم… آن زدن و خوندن تموم شد…نه…آن بزن بکوب و شور و حال تموم شد…ولش کن بابا حالا. باید بجنبم وگرنه دیر می شه.
به رامین که امروز از ایران برمی گرده قول داده م که برم فرودگاه دنبالش. پروازش ساعت یک بعد از ظهر می شینه.
در سالن فرودگاه در مقابل باجه های ایران ایر، ایرانیای زیادی در صفهای طولانی ایستادن. با همون هواپیمایی میرن که رامین باهاش میآد. اون ایرانیای دیگهای هم که اومدن بدرقه یا استقبال، تو سالن انتظار نشستن. از بغلشون که رد میشم می شنوم که موضوع بحث همه فوتبال دیروزه.
تا اومدن رامین یک ساعتی مونده. احساس می کنم که حالم خوب نیست. دهنم خشکه و سرم درد می کنه. دیشب انگار زیادی رفتم. سعی می کنم به روی خودم نیارم. یک کم می رم بیرون تا هوا بخورم. بعد دوباره می آم تو و هی توی سالن بالا پائین می کنم. از جلوی کیوسک روزنامه فروشی که رد می شم می بینم روی صفحه ی اول روزنامه ی شهر یک عکس بزرگ از جمع دیشب ایرانیا در مرکز شهر زده. بالاش هم با تیتر بزرگ نوشته: اینجا تهرانه یا استکهلم؟
لبخند میزنم و اشک غرور توی چشمام جمع میشه. بعد از این همه خواری و خفت کشیدن یک روز هم سربلند شدیم.
دوباره توی سالن به راه می افتم. توی دهنم آب جمع می شه. سعی می کنم حواسم رو بدم به یه چیز دیگه … خوب چطوری بود… افسوس که شب مهمانی دی شد… آن بزن بکوب و شور و حال تموم شد…
از کنار دو زن مسن ایرانی که روی نیمکتی نشستهن می گذرم. یکی از زنها وقتی میشنوه که دارم با خودم حرف می زنم سرش رو نزدیک اون یکی می بره و یواش می گه:
ـ ببین چه به روز جوونای مملکتمون اووردن. اومدن غربت، زده به سرشون…
در دلم می خندم و به قدم زدن ادامه می دم.
آن بزن بکوب و شور و حال تموم شد…نه…این که وزنش جور درنمیآد. سیلابها رو میشمرم…آن بزن بکوب و شادمانی طی شد…آهان این شد…یکهو احساس می کنم که دیگه نمی تونم جلوی خودم رو بگیرم. میدوم طرف توالت. با عجله پله ها رو می رم پائین، در توالت مردانه رو باز می کنم و می چپم توی اولین توالت خالی. و بالا می آرم. شرابی که دیشب خوده بودم از هر جا می تونه می زنه بیرون. از دهنم، از سوراخ دماغم، از چشام…
بعد از چند دقیقه از توالت می آم بیرون و میرم جلوی دستشویی تا آبی به سر و صورتم بزنم. آب خنک حالم رو جا می آره. توی آینه به خودم نگاه می کنم. رنگم پریده. دستام رو می شورم و دوباره که تو آینه نگاه می کنم بقیهش میآد. کلمهها رو چند بار توی دهنم مزه می کنم و بعد می زنم زیر خنده. با خودم می گم دارمش…دارمش…یک مرد سوئدی که کمی اون طرفتر داره دستهاش رو می شوره چپ چپ نگاهی می ندازه. اهمیتی نمی دم و از توالت می آم بیرون.
در تابلوی اعلانات می خونم که پرواز ایران ایر نشسته. می رم روبروی دری که مسافرا از اون می آن بیرون و منتظر رامین می شم.
بعد از نیمساعتی در باز می شه و مسافرا پشت سر هم شروع می کنن به بیرون آمدن. اکثرا چند تا چمدون بزرگ بار دارن. بالاخره سر و کله ی رامین رو از دور می بینم. از در که می آد بیرون با لبخندی که مسافرای تازه از سفر برگشته معمولا روی لب دارند دست من رو می گیره و مهلتم نمی ده:
ـ چطوری؟ چه خبر؟ مسابقه رو دیدی؟
و بدون اونکه منتظر جواب من بشه ادامه می ده:
ـ نمیدونی تهرون چه خبر بود؟ همهی شهر ریخته بود بیرون. مردم تا صبح می زدن و می رقصیدن. یه راهبندونی بود که بیا و ببین. به زور خودم رو رسوندنم فرودگاه. اینجا چه خبر؟
اتفاقات شب پیش از جلوی چشمم رژه میرن. می گم:
ـ اینجا هم جات خالی شهر غلغله بود…
و بی اختیار میزنم زیر خنده. خنده مهلتم نمیده. انقدر می خندم که دلم درد می گیره. مجبورم دولا بشم. اطرافیان با تعجب ما رو نگاه می کنن. میخوام جلوی خودم رو بگیرم اما نمیتونم. دوباره کرکر می زنم زیر خنده.
رامین همونطوری که چرخ چمدوناش دستشه با تعجب می پرسه:
ـ چی شده؟ چرا می خندی؟
می گم:
ـ دارمش رامین، دارمش. و باز هم قهقهه می زنم.
ـ چی رو داری؟ خل شدی؟
می گم:
ـ نه جون تو. این آخرش همینطوری یکهو اومد.
ـ آخر چی؟ بگو دیگه. مردم دارن نگامون می کنن. آبروریزی نکن…
ـ رباعی رامین، رباعی…
ـ رباعی؟
ـ آره بذار بخونمش برات:
ـ افسوس… و دوباره می زنم زیر خنده. حالا نخند و کی بخند. افسوس که شب …
رامین نگران می پرسه:
ـ ببینم چیز میزی خوردی؟
دوباره به خودم فشار می آرم و می گم:
ـ نه، یعنی آره…
بعد چمدون رامین رو از دستش می گیرم و در حالیکه در خروجی را نشون می دم می گم:
ـ بیا بریم بیرون برات تعریف کنم.
بیرون سالن فرودگاه در هوای آزاد دو تا سیگار آتیش می کنم. یکیش رو می دم رامین و یکیش رو خودم می گیرم دستم. کمی به آسمان نگاه می کنم تا حواسم رو پرت کنم و دوباره از خنده روده بر نشم. بعد با تک سرفه ای صدام رو صاف می کنم و رباعیم رو برای رامین می خونم:
افسوس که شب میهمانى دی شد
آن بزن بکوب و شادمانى طی شد
آن شیشه ی شراب که دیشب خوردم
امروز همه از سوراخ دماغ قی شد
* Polare : رفیق
*Fy fan, vad gott… ، تقریبا یعنی: آه، چه با حال
03 Wednesday Oct 2012
Posted Namdar Nasser, Noveller, Svenska, نامدار ناصر, داستان
inTags
Sasan är född 1963 i Teheran och kom till Sverige 1985 som kvotflykting*. Han anlände till Västerås på hösten och möttes där av personal från Hallstahammar flyktingförläggning. Han stannade på flyktingförläggningen i en månad och flyttade sedan till en folkhögskola utanför Borås. Där studerade han svenska. Våren 1987 fick han kommunplacering i Norrköping. Han studerade på komvux i en termin och kom sedan in på datalinjen vid Linköpings tekniska högskola. Han avslutade studierna 1989 och arbetar nu sedan sex år tillbaka på ett stort tekniskt företag i Göteborg.
När jag gick ut gymnasiet 1980 var framtiden mycket oviss. Den nya regimen, som efter Shahens flykt från landet i februari 1979 tagit makten, visade på en brutalitet mot oliktänkande som vida överträffade Shahens regim. Vi unga hade inte mycket att välja på. Alla högskolor och universitet var stängda till följd av den så kallade kulturrevolution. Detta innebar att utbildningsväsendet rensades från all personal och alla lärare och studenter som skulle kunna utgöra ett hot mot de nya makthavarna. Iran-Irak kriget pågick och tycktes inte vilja ta slut. För mig var den obligatoriska värnpliktstjänstgöringen i antågande och det präglade hela min tillvaro.
I början av 1983 blev jag inkallad. Att inte ställa in sig medförde avstängning från många sociala och medborgerliga forum. Många av mina gamla klasskamrater blev också inkallade och det faktum att vi skulle tillbringa åtminstone en del av tjänstgöringen tillsammans kändes som en tröst.
Under tre månader var jag på ett krigsträningsläger i Teheran. Sedan slussandes jag vidare till krigsfronten vars omätliga mun slukade allt fler liv. Jag hamnade i Somar, ett kargt område i västra Iran. Avståndet mellan våra och irakierna var där inte mer än en kilometer. Min bataljons uppgift var att försvara gränsområdet emellan posteringarna.
Under den tid jag tillbringade vid fronten ägde ingen sammandrabbning rum, men sporadiska granatanfall hörde till vanligheterna. Det var sommar och fyrtio-femtio grader varmt. Till och med på nätterna var det svårt att sova på grund av den outhärdliga värmen. Vatten och is var de viktigaste ingredienser i tillvaron. Vattnet hämtades från en liten bäck i närheten och man fick en ranson på tjugo liter om dagen. Det skulle räcka till allt.
Ingen i min familj visste exakt var jag befann mig. I de brev jag skrev hem till Teheran försökte jag att tona ner farorna i min situation. Det var bara till min svåger jag skrev att jag var vid fronten och riskerade livet. Jag tyckte att någon i familjen borde veta, om det skulle hända mig något.
Jag hade blivit god vän med en av killarna i bataljonen och vi tog gärna vaktpass ihop. Vi hade funnit ett gemensamt intresse att tala om: Kärlek.
En natt väcktes jag till mitt pass av vaktutdelaren. Jag gick ut ur skyttevärnet och tog på min hjälm. Tystnad rådde över hela det bergiga området. Stjärnorna glimmade och en behaglig lätt vind smekte ansiktet. Kriget kändes plötsligt avlägset och overkligt. Jag gav mig iväg mot min väns skyttevärn, men kände mig törstig och vände tillbaka. Jag böjde mig knäande in i skyttevärnet för att komma åt vattenbehållaren. Då small det! Under några sekunder var jag inte säker på vad som hade hänt. Den starka ljudupplevelsen från explosionen, tillsammans med krutlukten som fyllde luften och skenet från explosionen var förvirrande.
Efter några evighetslånga sekunder förstod jag att en granat tagit oss med överraskning och slagit ner just där vi befann oss. Jag visste inte om jag var träffad och lät min hand undersöka ansikte och kropp för att känna om jag var hel och om jag kunde röra mig obehindrat.
Från ett annat skyttevärn hördes matutdelarens klagorop. De andra soldaterna, som hade väckts av händelsen, skyndade nu försiktigt ut från sina bunkrar. Risken för ännu ett granatanfall var överhängande och nattens mörker förstärkte den kaotiska stämningen.
När de första sekundernas chock släppt och jag konstaterat att jag inte var träffad hjälpte jag till att dra fram matutdelaren från ruinerna av hans skyttevärn. Jag kände hans klibbiga blods värme på mina händer. Mörkret var tätt, men jag kunde se att hans högra ben var svårt skadad. Min vän, som jag hade vaktpasset med, saknades. Först efter en timmes sökande hittade vi hans kropp. Han hade träffats av granatsplitter i överkroppen och dödats omedelbart. Explosionsvågen hade kastat kroppen ner i ett dike mer än trettio meter ifrån hans skyttevärn.
Efter den här händelsen bestämde jag mig för att desertera från fronten. Jag ville inte dö i ett meningslöst krig. Jag var säker på att de flesta av de andra soldaterna inte heller ville vara med i kriget men att de inte vågade ge sig av. Jag tänkte också att de irakiska soldaterna kände på samma sätt.
Jag hade femton dagar kvar till permission. Det gällde att vara försiktig och hålla sig vid liv.
Att stanna kvar i Iran var otänkbart. Förr eller senare skulle jag gripas och ställas inför krigsrätten. Att desertera från armén straffades under kriget med avrättning. Genom en släkting hade min svåger kommit i kontakt med en människosmugglare. För en ansenlig summa pengar skulle han kunna föra mig över gränsen till Turkiet. Min mor ordnade så att hon fick låna pengar av en granne. I Turkiet skulle jag möta min bror, som sedan flera år bodde i England. Efter några dagars vistelse i Turkiet skulle han och jag sedan åka vidare till England.
Under min permission i Teheran träffade jag smugglaren en gång och frågade i detalj hur flykten skulle gå till. Inget datum kunde bestämmas. Han skulle återkomma när allt var klart.
Jag tillbringade permissionen med att träffa vänner. En förmiddag, två dagar innan min permission skulle ta slut, kom jag hem ifrån ett möte med en vän och träffade min mor som var mycket orolig. Smugglaren hade ringt och ville att vi skulle ge oss av omedelbart.
Trots att jag mentalt hade förberett mig för avresan blev jag alldeles ifrån mig. Det var så många som jag inte hunnit säga adjö till och tusen saker som jag skulle ha velat göra innan jag lämnade Iran. Nu hann jag bara med att ta en snabb dusch och packa en liten väska. Jag fick fem hundra tyska mark av min mor. Också dem hade hon lånat av grannen.
Strax efter klockan ett den eftermiddagen åkte jag iväg i bil tillsammans med min mor, syster och svåger. Jag tittade ut genom fönstret och försökte registrera alla bilder utanför. Allt verkade vara sig likt och gå sin gilla gång. Jag försökte ta till mig alla intryck för jag visste inte när jag skulle få se Teheran igen.
Resan till gränstrakterna i nordvästra Iran var lång. Efter åtta timmars körning hade vi kommit halvvägs. Vi övernattade på ett hotell i staden Zanjan. Följande dag fortsatte vi resan mot den lilla gränsstaden Salmas. På grund av det gerillakrig, som kurderna förde mot regeringen, var vi tvungna att åka en längre omväg i provinsen Azerbajdjan. Den fruktade vägspärren, vid staden Koj i nordvästra Iran, där alla bilar stoppades och genomsöktes gick därför inte att undvika.
Innan vi kom fram dit hade vi hittat på en historia att berätta när vår bil stoppades. Att min svåger talade azeriska var en viktig faktor. Vid vägspärren vinkades vår bil in och min svåger talade azeriska med den unga beväpnade revolutionsgardisten. Han kastade misstänksamma blickar på oss i bilen men lät oss fortsätta. Min svåger hade sagt att vi var på väg till en släktings begravning i Urumja. Jag var på permission och efter begravningen skulle jag ta mig tillbaka till min bataljon. Faran var över för den här gången och vi andades ut.
I den lilla staden Salmas rådde en tryckt stämning. Beväpnade soldater och militärpoliser syntes överallt. Vår bil som var Teheranregistrerad var ett blickfång överallt.
Smugglaren skulle vänta på mig utanför biografen Sadi. Det var lätt att hitta dit. Min svåger stannade bilen och jag gick av och promenerade mot bion. Trots att jag bara hade sett smugglaren en gång gick det bra att känna igen honom. Han var sjaskigt klädd och när vi fick ögonkontakt visade han med blicken på en lastbil lastad med sten som stod parkerad längre ner på gatan.
Jag gick tillbaka till mina släktingar i bilen för att hämta min väska. Med den överhängande faran som förevändning tog jag ett snabbt avsked. Jag vågade inte titta min mor i ögonen. Jag ville inte att mina tårar skulle börja rinna. Jag vände mig inte om en enda gång när jag gick mot lastbilen.
Lastbilschauffören tittade nyfiket på mig och hälsade med bruten persiska. I två timmar åkte vi mot en by vars namn jag aldrig fick veta. Utanför byn väntade en medelålders man på oss. Han talade azeriska med lastbilschauffören. Jag, som har persiska som modersmål, förstod inte mycket av deras konversation. Jag kände mig som om jag redan var i ett annat land. Den medelålders mannen och jag skulle vänta tills skymningen föll så att ingen skulle se mig anlända till byn. Det var farligt att vara främling i en by där alla kände varandra.
I skymningen gick vi genom de smala bygatorna till ett hus. Det var sparsamt inrett. Jag blev väl mottagen. Här möttes nu två världar. En tonåring från huvudstaden och en storfamilj från en landsortsby. Vi var nyfikna på varandra. Jag tittade på hur de hade det och de ställde frågor om varför jag lämnade landet.
Det var inte säkert för mig att tillbringa natten i byn. Revolutionsgardister gjorde razzior i gränsbyarna med jämna mellanrum. Tillsammans med två andra män skulle jag därför tillbringa natten ute på fältet under bar himmel. Vi tog med oss liggunderlag och täcken och lämnade byn. I mörkret lyckades vi hitta ett dike ganska långt ifrån byn. Septembernatten var kall men vi lyckades hålla oss varma med täcken. Jag vaknade någon timme efter soluppgången. Jag var stel och det kliade över hela kroppen. Insekter och smådjur hade besökt mig under natten.
Vi stannade ute på fältet hela dagen. Jag såg naturen runt omkring mig och uppskattade dess skönhet. Gröna ängar, lövträd i tidiga höstfärg, bergskullar stolt sträckande sig mot flyende skyar.
På kvällen återvände vi till byn. Där träffade jag Orhan, en turkisk man som under dagen kommit från Turkiet. Han skulle ta hand om mig under resan över bergen. Vi skulle rida och jag skulle sitta bakom honom på hästen. Med på resan skulle också en judisk familj, en man och hans hustru, deras tjugoåriga dotter och tolvårig son. Gränsövergången skulle vara över på några få timmar.
Vi åt en rejäl middag och när mörkret hade fallit gav vi oss av. Sadlade hästar hämtades fram. Ett tiotal män som talade antingen azeriska eller kurdiska var samlade. Jag förstod inte särskilt mycket av något av språken. Jag växlade några ord på persiska med mannen i den judiska familjen men det var så mörkt att jag knappt kunde urskilja honom.
Bakom byn steg en brant backe upp och när vi lämnat den bakom oss kom vi ut på en öppen slätt. Den tycktes till en början ändlös. Efter några kilometer anslöt sig ytterligare ett par människor med fullastade hästar till vårt sällskap. Jag fick aldrig veta vilka de var. Uppenbarligen smugglades även andra varor än människor över gränsen. Något för området inte helt ovanligt. Natten var ännu inte kall, men mörk. Först efter någon timma gick månen upp och kastade sitt ljus över oss.
Efter tre timmar kunde jag framför oss skymta skuggorna från höga berg. Snart skulle vi vara där och då var vi nästan framme trodde jag.
Plötsligt genomborrades nattens tystnad av gevärsskott. Jag kunde se kulornas röda spår i mörkret. De avfyrades urskiljningslöst mot oss, flög över våra huvuden eller slog ner på marken runt omkring. Jag hade deserterat från kriget bara för att hamna i eldstrid. Det kändes ironiskt. Under några sekunder passerade hundratals bilder framför mina ögon. Jag var säker på att jag upplevde min sista stund.
Våra ledsagare manade på hästarna som galopperade för allt vad de kunde. Jag fick använda all min kraft till att hålla mig fast så att jag inte skulle ramla av. Orhans och min häst var den första som vek av, in i en smal dalgång och undkom kulorna. Vi fortsatte en bit till i dalen. Med höga bergsväggar på bägge sidor kände jag mig naken och hjälplös. Det kunde sitta soldater uppe på bergstopparna och vänta på det rätta tillfället att öppna eld mot oss.
Vi stannade lite längre fram och väntade in de övriga i gruppen. Efter en lite stund kom några till. Männen var trots den överhängande faran högljudda och redogjorde skrikande för vad som hänt.
Den judiska flickan, som hette Gitti, var ensam. Hennes föräldrar och lillebror saknades. Hon grät och en kurdisk man försökte lugna henne men hon förstod inte vad han sade. Vi väntade i en timma, men Gittis familj kom inte. Ingen visste om de var skjutna och låg sårade eller döda någonstans ute på den öppna slätten. Gitti var orolig och ville tillbaka. Men hon lugnade ner sig en smula när en man kom med beskedet om att hennes föräldrar och lillebror var utom fara och hade förts till en kurdisk by. De skulle fortsätta nästa dag.
Gittis få tillhörigheter och pengar var hos fadern och hon insisterade på att få förena sig med sin familj. Men att gå tillbaka över slätten var riskabelt och smugglarna ville inte ställa upp på det. Jag övertygade henne att det var bäst att fortsätta med oss. Jag hade lite pengar som vi skulle kunna leva på tills hennes föräldrar kom.
Vår färd gick vidare. Våra kurdiska och turkiska ledsagare delade på sig. Vi var bara fyra personer nu. Gitti och jag som satt bakom var sin man på var sin häst. Natten blev allt kallare. Hästarna tog sig med svårighet uppför branta bergssluttningar och smala steniga stigar.
Jag befann mig som i dvala. Jag frös men kunde inte göra något åt det. Jag hade ont i baken av att ha suttit på hästryggen i flera timmar. Mina fötter och händer var frusna. Jag hade ingen känsel i dem. Jag orkade inte tänkta på något. Allt var likgiltigt. Jag kunde lika gärna ramla av hästen, slå mig i skallen och dö. Det skulle göra detsamma. Jag orkade inte mer.
Jag var tvungen att stänga av alla mina sinnesingångar. Jag försökte intala mig att det här snart skulle vara över. Det gällde att inte känna, inte finnas till under tiden. “Snart, snart”, svarade våra ledsagare varje gång vi frågade när vi skulle komma fram.
När Orhan senare upprepade gånger sade “Turkiet, Turkiet”, förstod vi att vi hade passerat gränsen. Vi hade klarat oss och det kändes lite bättre. Orhan vädjade samtidigt till oss att fortsätta vara tysta. Nu fanns det turkiska gränssoldater som vi måste akta oss för. I mörkret skulle de kunna skjuta urskillningslöst mot oss.
När ljuset grydde över det bergiga landskapet såg man bara bergskulle efter bergskulle. Det tog aldrig slut. Jag längtade efter ett öppet landskap. Jag längtade efter att komma fram.
Det tog ytterligare ett par timmar innan vi var framme. Gitti fördes till den by där hennes ledsagare bodde och jag till Orhans by.
Det var tidig morgon när vi anlände till den turkiska byn. Den var en vacker syn att skölja trötta ögon med. Doft från morgonens bak och andra sysslor mötte oss från olika håll. En livlig bäck med kristallklart vatten strömmade genom byn och blev som bakgrundsmusik till byns råmande kor och skällande hundar. En bekant till Orhan, en man i medelåldern, kom emot oss och hälsade mig välkommen på persiska. Det kändes bra att kunna kommunicera på mitt eget språk igen.
Vi kom till ett hus där man gjorde i ordning en sovplats till mig. Jag var uttröttad, men alltför spänd för att kunna koppla av och sova. Det gick runt i huvudet och värkte i hela kroppen.
Jag föll i ett dvalaliknande tillstånd under ett par timmar. När jag vaknade bjöds jag på frukost. Alla i huset och många i grannskapet kom nyfiket och bekantade sig med mig. På kvällen kom en bil och körde mig till den by där Gitti fanns.
När jag träffade Gitti i det hus där hon bodde, var det första gången jag såg henne i ljus. Innan det hade jag bara haft en vag uppfattning om hur hon såg ut. Hon var fortfarande trött, trots att hon hade vilat sig. Det fanns inga nyheter om hennes familj.
Senare samma kväll åkte vi vidare. Vi skulle till staden Van i östra Turkiet. Den ligger nära en stor sjö med samma namn.
Gitti och jag satt i baksätet på bilen. De två turkiska männen i framsätet rökte och pratade hela tiden. Gitti och jag förstod ingenting av vad de sade. På en vägskylt som jag såg stod det att det var åtta mil till Van. Det borde ta ungefär en timma att köra dit. Men det var för farligt att köra hela vägen. Turkiska gendarmer skulle kunna upptäcka oss. Vi fick ta en annan längre väg.
Efter en timma fick vi stiga ur bilen och fortsätta till fots. En av männen följde med oss. Vi måste ta oss förbi ett gendarmeri. Bilen skulle vänta på oss längre fram. Vi gick genom leriga åkrar och smala bergspassager i ett par timmar, innan vi kom fram till den asfalterade vägen igen. Där stod bilen och föraren väntandes på oss. Vi kunde åka vidare.
Efter fyra timmar gjorde vi uppehåll. Vi stannade i en liten by mitt i natten och knackade på hos förarens föräldrar. Återigen bjöds vi på mat och te.
När vi satte oss i bilen igen var Gitti och jag så utmattade att vi somnade med en gång. Tidigt på morgonen var vi framme i Van. Vi åkte hem till föraren. Där skulle vi vila några timmar. Sedan skulle det komma någon som skulle visa oss vägen till ett hotell.
Till slut fick en ung kille uppdraget att visa oss vägen till hotellet. Vi var mycket trötta men ville komma fram. Vi ville ha ett slut på flykten, fast vi inte visste vad som skulle kunna vänta oss i Van.
Vi gick med den unga killen genom staden och ifrån ett gathörn pekade han ut ett hotell åt oss. Hotell Beskardas.
Det var lugnt och stilla i hotellets lobby. Från radion hördes lågmäld traditionell turkisk musik. Vi frågade efter ett dubbelrum. Receptionisten ville ha våra pass. Vi sa till honom att vi inga hade och det var till synes inget problem. Vi var inte de första iranska flyktingar som kommit till hans hotell. Vi fick nyckeln till vårt rum och gick upp.
Vår första tanke när vi kom till rummet var att duscha och byta om. Mina kläder var dammiga och svettiga och det hade gått hål i mina skor.
Efter en timme kom polisen. Gitti och jag förhördes var för sig. Vi berättade hur vi kommit till Turkiet och informerades om att vi inte fick lämna staden. Nästa dag skulle vi också vara tvungna att gå till polisstationen och anmäla oss.
När polisen lämnat oss gick jag till telegrafen. Jag ringde till min bror i England och sade att jag hade kommit fram, oskadd och välbehållen. Han skulle ringa till familjen i Iran så också de skulle kunna andas ut.
I en månad stannade Gitti och jag i Van. Gitti fick aldrig något klart besked om vad som hänt hennes familj.
En dag kom beskedet att vi fick lov att åka vidare till Istanbul. Där skulle jag söka asyl och inresevisum till England på det engelska konsulatet. Gitti skulle försöka åka vidare till Israel.
Tre dagar efter vår ankomst till Istanbul åkte Gitti och ett flertal iranska flyktingar med judisk bakgrund till Tel Aviv. Israels konsulat var välinformerat om dessa människors flykt. Man kände till deras namn och visste ungefärligen när de skulle komma. De försågs blixtsnabbt med pass, biljett och utresetillstånd från Turkiet. Jag tappade kontakten med Gitti efter att hon rest.
Själv fick jag stanna i Turkiet i två år. Min brors permanenta uppehållstillstånd i England och hans relativt goda ekonomi kunde inte beveka de engelska myndigheterna. Efter sju månader kom beskedet om avslag på min asylansökan.
Jag vände mig då till ICMC, en katolsk organisation som hjälpte flyktingar att emigrera till USA. Om man hade en nära släkting i USA skulle det underlätta processen. Jag hade ingen släkting i USA men inte heller något annat alternativ.
I nio månader bodde jag på hotell i Istanbul. Min bror kom och hälsade på mig en gång i början. Vi hade sedan ständig kontakt och han skickade mig pengar att leva på. Jag hade ju inga egna pengar och fick inte heller arbeta i Turkiet. Med familjen i Iran hade jag bara brevkontakt. De saknade mig men var glada över att jag kommit undan kriget. Längtan efter min familj och ovissheten om vad som skulle hända mig var smärtsam. Jag var dock inte ensam. De sämre klassens hotell i stadsdelen Aksaray i Istanbul befolkades allt mer med iranska flyktingar.
Efter den långa vistelsen i Istanbul flyttade jag till Ankara. Där kunde jag dela lägenhet med några andra flyktingar och dra ner på mina kostnader. I Ankara började så småningom mitt liv att finna normala rutiner igen. Jag började lära mig turkiska och skaffade mig några turkiska vänner. Folk var i allmänhet hjälpsamma och jag kände mig välkommen överallt. Vi hade trevliga grannar och gjorde vad de kunde för att hjälpa oss.
Den turkiska polisen var dock efter oss hela tiden. Turkiet hade en militärregim sedan 1980. Soldater patrullerade gatorna. De stoppade folk och frågade efter legitimation. Hade man inte sitt ID-kort med sig blev man genast arresterad. Det berättades många historier om den turkiska polisens grymhet av dem som hade råkat ut i polisens våld. Jag hade ingen legitimation och inte heller ett uppehållstillstånd. Att vistas ute på kvällar var ett äventyr jag sällan vågade mig på.
Under det sista halvåret av min vistelse i Turkiet kom jag i kontakt med FN:s flyktingkommisariat i Ankara. Det kändes tryggt att ha FN i ryggen. Jag fick också en blygsam ekonomisk hjälp.
En dag sparkade den turkiska polisen in dörren till vår lägenhet och hotade att skicka mig tillbaka till Iran om jag inte lämnade Turkiet inom några veckor. Läget var kritiskt. Jag väntade fortfarande på besked från ICMC. Det kom aldrig.
Mr Boukri, den outtröttlige FN-tjänstemannen, gjorde allt han kunde för att snarast få ut mig från Turkiet. Mr Boukri ringde många telefonsamtal till Geneve och till slut blev jag antagen som kvotflykting till Sverige. Ett land jag inte visste särskilt mycket om.
En solig höstdag lämnade jag Turkiet. Det hade varit två långa år. Jag hade hunnit lära mig turkiska, skaffa vänner och bekantat mig med den turkiska kulturen. Att resa var ytterligare en separation att gå igenom. Både glad och ledsen och med femtio dollar på fickan anlände jag samma kväll till Västerås.
Så kom jag till Sverige
Har du släktingar kvar i Iran? Nej. De flesta har lämnat landet. Min mor och min systers familj lämnade också Iran två år efter min flykt och bor nu i England.
Har du varit tillbaka i Iran? Nej. Jag har inte varit hemma på 12 år.
Kan du tänka dig att återvända till Iran någon gång i framtiden? Vet inte. Jag väntar med spänning på den dag då jag åter ska kunna besöka Iran. Men jag levt större delen av mitt vuxna liv i Sverige och att återvända till Iran för gott är inte det första jag tänker på.
Vad saknar du mest ifrån Iran? Solen.
Vad visste du om Sverige innan du kom hit? Nästan ingenting. Jag visste att det var ett land i Skandinavien och att Stockholm var huvudstaden.
Vad uppskattar du mest i Sverige? Friheten.
Kvotflykting; Genom FN:s flyktingkommisariats omsorg skickas ett visst antal flyktingar varje år till mottagarländer. Sverige har för närvarnde en kvot på 1500 personer.
23 Sunday Sep 2012
Posted Namdar Nasser, Noveller, Persiska, فارسی, نامدار ناصر, داستان
inTags
روز اول پيش خود گفتم
ديگرش هرگز نخواهم ديد
نيمروز است. اما خورشيد از برآمد تا کنون نتوانسته از ميان تيرگی ابرها برون راهی بجويد. از او گريختهام و در مغازهای در نزديکی ايستگاه اتوبوس پناه جستهام. او را می بينم که از من گريخته است و میآيد. باران شيشههای بزرگ شيرينی فروشی را میشويد. چشمان اشک آلود شيشه نگاهمان را به هم می رساند. در دلم غوغا میشود. پشت به او میکنم. بيحرکت، لختی میايستم و نفسهايم را میشمارم.
از مغازه بيرون میآيم. چشمان ناباورش نگاه به سويی ديگر دارند. منتظر است. میخواهد انفجار شادی را ناگهان احساس کند. آنگاه که من از پشت به او نزديک شوم، دستم را روی شانهاش بگذارم و بگويم:
ـ ببين، دوستت دارم.
روز دوم باز میگفتم
ليک با اندوه و با ترديد
همچو پرندهی کوچکی که از سرما کز میکند و پناهی میجويد، دست در جيب و فرو رفته در خود روی پلهها نشسته است. نگاهش را به زمين دوخته و در انتظار است. که به سويش بروم و بر موهايش دست بکشم.
میبينم. با آنکه پشت به او دارم، می بينم.
زمان میگذرد. بهانهها برای ايستادن من و نشستن او کمتر میشوند.
باران زمين را شسته و هستیاش را از آلودگيها پاک کرده است.
دستهايم نرمی گيسوانش را آرزو میکنند. اما میدانم اگر به سويش بروم، پرواز خواهد کرد و چشمانم را دوخته به آسمان، در انتظار نگاه خواهد داشت.
روز سوم هم گذشت اما
باز بر سر پيمان خود بودم
زمستان به پايان رسيده است. سبزی جوانهها و صدای گنجشکان به شاخهی درختان بازگشتهاند. ابرهای تيره در برابر خورشيد بهاری از هر سو راه گريز در پيش گرفتهاند و نسيم بازيگوش گرمای آفتاب را به تن خوش مینشاند.
پشت پنجرهای در طبقهی دوم ساختمان دبيرستان ايستاده و مرا نگاه میکند. دستهايش را تکيهگاه گونههايش کرده و گيسوان رهايش از دو سوی چهرهاش آويختهاند. موهايش را دوست دارم.
از آن هنگام که بهار به زمستان شبيخون زده است، موهايش هر روز بلندتر میشوند. و من هر روز را بهاریتر احساس میکنم.
13 Thursday Sep 2012
Posted Namdar Nasser, Noveller, Persiska, فارسی, نامدار ناصر, داستان
inTags
Namdar Nasser, Noveller, Persiska, فارسی, نامدار ناصر, داستان
يکى بود يکى نبود. روزى روزگارى در زمانهاى جديد زن و مردى بودند که از دست قضا مجبور شده بودند خانه و زندگىاشان را رها کنند و به يک سرزمين دور و سرد بروند. مرد و زن دلتنگ خانواده و نزديکان خود بودند. روزى نبود که فکر و غصه راحتشان بگذارد تا بتوانند يک قاشق ماست را با خيال راحت قاتق ناناشان کنند.
اما بالاخره چند سالى از سالها که گذشت ميوهى عشقششان به ثمر رسيد و صاحب يک دختر کوچک و خوشگل شدند. زن و مرد اهل سرزمينى بودند که آسمانش هميشه آبى بود و خورشيدش هميشه سخاوتمندانه نورش را بر کوهها وصحراها مى تاباند. برای همین اسم دخترشان را آفتاب گذاشتند.
مادر و پدر آفتاب که شادی اشان حد و اندازه ای نداشت از آن به بعد همه ى هم و غمشان را در صرف نگهدارى و مراقبت از دختر خود می کردند. آفتاب هم در سايهى محبتهاى پدر و مادرش هر روز بزرگتر و زيبا تر مى شد.
صورت آفتاب به پاکى ماه شب چهارده بود و در سرزمينى که شش ماه از سال روى خورشيد را به خودش نمىديد، در سرزمينى که در آنجا رنگ موى همهى دخترها طلايى بود، گيسوانى به بلندى کمند و به سياهى شب يلدا داشت.
سالها از پس سالها آمدند و بالاخره آن روزى فرا رسيد که راه هر فرزندى از پدر و مادرش بايد جدا شود. آفتاب براى ادامهى تحصيلاتش ناچار شد به شهرى ديگر برود.
مادر و پدرآفتاب از جدا شدن از فرزند يکی يک دانهاشان خيلی ناراحت شدند ولی چون زن و مردی بودند که سرد و گرم روزگار را زياد چشيده بودند، سعی کردند بد به دل راه ندهند و از موفقيت فرزندشان خوشحال باشند. و از فکر آنکه دخترشان برای خودش خانمی شده و بزودی هم زمان آن فرا خواهد رسید که تشکیل خانواده بدهد در پوست خود نمی گنجيدند.
آفتاب دختری باهوش و با استعداد بود، از عهدهی درسهای خود به خوبی برمی آمد و با اينحال از مادر و پدر خود نيز غافل نمیماند. در هر فرصتی به آنها سر می زد و خانه اشان را با شور و نشاط جوانی خود روشن می کرد.
یکی از روزها که آفتاب برای حال و احوالپرسى پيش خانوادهاش رفته بود مادرش متوجه شد که گونههای دخترش از همیشه گلگونتر و خندههايش از گذشته پرطنیتر است. عشق و مشک پنهان نمی مانند. مثل هر مادری که دخترش را خوب میشناسد مادر آفتاب هم فهميد که عشق رازش را با دخترش در ميان گذاشته است. مادر آفتاب خوشحال و در عين حال کمى نگران بدون آنکه دخترش متوجه شود شوهر خود را در جريان گذاشت.
حالا پدر و مادر آفتاب را همينجا داشته باشيد تا بريم سراغ خود آفتاب.
از موقعى که آفتاب کمى بزرگتر شده و جوانهی پستانهايش به ميوه رسيده بود عشق در گوش او هم مثل هر دختر جوانى ديگر نام خود را زمزمه کرده بود. آفتاب بارها و بارها معشوق خيالى خود را در فکر خود مجسم کرده بود و با او به راز و نياز نشسته بود. اما همانطوری که از قديميها گفته اند،يک دلداده در بر به از ده معشوق در سر.
روزی از روزها مردی سر راه آفتاب قرار گرفت و آفتاب یک دل نه بلکه صد دل به او باخت. مرد هم که از قضا اهل سرزمین مادر و پدر آفتاب بود، با آشنایی با آفتاب زندگی اش دوباره رنگ و نوری دیگر به خود گرفت. آفتاب و دلدادهاش تا آنجا که می توانستند اوقات خود را با هم می گذراندند و از درخت عشق میوهها می چیدند. در خیالهای شیرینشان با هم قصر نور میساختند و بر فرزندان آيندهاشان نام میگذاشتند.
هيچ کسی اما گل بیخار نچيده است. راز دل دختر جوان برای مدت زيادی زير ابرها پنهان نماند. وقتی مادر و پدرآفتاب خبردار شدند که تنها دخترشان با مردی که سنش از خودش خيلی بیشتر است قول و قرار گذاشته، دنيا در جلوی چشمانشان تاريک شد. زمين و زمان برایشان به هم آمد و غصه و غم از پنجرههای خانه اشان به درون آمد.
مادر و پدر آفتاب فکر می کردند دخترشان هر جايی میتوانست خوشبخت باشد به غير از در آغوش مرد ميانسال. هر کاری که از دستشان برمیآمد کردند تا چشم و گوش دخترشان را باز کنند و او را از رای خود برگردانند. اما مرغ آفتاب هم فقط يک پا داشت.
اما بشنوید از دنيا که هزار رو دارد و از روزگار که پر از اتفاقات پيشبينی نشده است. يک روزی از روزها مرد يک سطل ماست پرچربى خريد و با ماست کم چربى قاطى کرد و گذاشت در يخچال. پس از گذشت چند روز که هوس خوردن ماست کرد ديد که در سطل ماست ورم کرده وگويى میخواست از جايش بپرد. مرد تعجبزده در سطل را برداشت و ديد که ماست پر از حبابهای هوا شده است. وقتی ماست را مزه کرد ديد ماست مزه ی ماستهای کیسهای و ترش دهات سرزمين خودش را گرفته است. مرد آفتاب از او شنيده بود که پدر و مادرش دوران زيادى از زندگىاشان را به معلمی در شهرهاى کوچک و دهات گذرانده بودند. و می دانست که آنها همیشه از لبنيات روستايی با خاطر خوش ياد می کردند. از آن به بعد هر وقت که آفتاب به ديدن پدر و مادرش می رفت، مرد يک سطل ماست همراهش می کرد. با اين کار خود اميد داشت تا روزی بالاخره پدر و مادر آفتاب بگويند رفت آنکه رفت و گذشت آنچه گذشت و عشق آفتاب و او را با چشمی ديگر ببينند.
قصه به اينجا که رسيد دختر به مرد گفت:
ـ تاحالا به اين قصهى بى سر و ته گوش دادم چونکه توى بغل تو خوابيدهام و دستت هم روى سينهام است. فکر میکنى کسى ديگر هم حوصلهى شنيدن اين قصه را داشته باشد؟
مرد جواب داد:
ـ نمى دانم. بگذار اين قصه را بنويسم و بگذارم تو وبلاگم تا ببينم براى کسى جالب هست يا نه. یک نسخهاش را هم چاپ می کنم تا با يک سطل ماست، دفعهی ديگر که رفتی پيش پدر و مادرت با خودت ببری.
بالا رفتيم دوغ بود
پائين آمديم ماست بود
قصهى ما راست بود؟
13 Thursday Sep 2012
Posted Namdar Nasser, Noveller, Persiska, فارسی, نامدار ناصر, داستان
inTags
هراسان از خواب بيدار شدم. دهانم از خشکی باز نمیشد. صدا از آشپزخانه میآمد. بالاتنهام خيس عرق بود. قلبم تندتند میزد. صدا، صدای خشخش بود و در عين حال صدای ناله. آيا کسی آمده بود توی آپارتمان؟ دزد بود؟ موش بود؟ بايد بلند میشدم.
کمی صبر کردم تا چشمانم به تاريکی عادت کنند. دوباره صدا را شنيدم. خش خش. يک چيزی تکان میخورد، جلو و عقب میرفت. بايد دست پيش را میگرفتم.
پاورچين پاورچين از اتاق خواب آمدم بيرون و رفتم توی راهرو. آهسته آهسته چند قدم به طرف در آشپزخانه برداشتم. بعد کمی به جلو خم شدم و يواشکی سرم را بردم تو. صدا قطع شد. چند لحظه بیحرکت ايستادم.
خواب میبينم؟ آيا صدا، صدايی از اعماق روياهای من است که اينک در هيئت کابوسی مرا به خود میخواند؟ آيا صدا، ندای وجدان من است که زمان را نقب میزند و من را به من میرساند؟ میخواستم خيال باشد. میخواستم برگردم. میخواستم بتوانم برگردم. میخواستم آه را از درون سينه بيرون دهم.
صدا دوباره به گوش رسيد، کمی ضعيفتر. وهم نبود. بايد وارد آشپزخانه میشدم. راهی برای برگشت نبود. نگاهم را در آشپزخانه گرداندم. چيزی ديده نمیشد. يک قدم به جلو برداشتم. صدا دوباره به گوشم رسيد. اينبار بيشتر ناله بود تا خش خش. يک قدم ديگر برداشتم. صدا از درون يکی از قفسههای قدی آشپزخانه میآمد. يک قدم ديگر برداشتم. نفسهايم سنگين بالا میآمدند. يک قدم ديگر برداشتم. پاهايم نمیخواستند بدنم را تحمل کنند. يک قدم ديگر برداشتم. لبانم میلرزيدند. نزديک قفسه ايستادم. دستم را به آهستگی به سوی دستگيره دراز کردم.
چه چيزی انتظارم را میکشد؟ شايد بهتر باشد برگردم. اگر در قفسه را باز نکنم شايد ديگر صدا را نشنوم. اگر همينجا تا گرگ و ميش هوا بايستم شايد روشنايی، صدا را هم همراه تاريکی ببرد.
ناگهان چيزی درون قفسه تکان خورد. نمیتوانست موش باشد. از موش بزرگتر بود. بايد در قفسه را باز کنم. ترس که از حد بگذرد مرگ ديگر هراسی ندارد. دستگيره را در دست گرفتم. با سرعت در را باز کردم. جيغ زد. داد زدم. پريد بالا. پريدم عقب. گلوله شد، خدنگ شد. تير رها از کمان شد. از آشپزخانه دويد بيرون. چشمانم سياهی رفت. دستم را گرفتم به ديوار که نيفتم.
موجودی کوچک بود. پاسی از شب گذشته، در قفسهی آشپزخانهی من چه میکرد؟ بر خودم مسلط شدم. از آشپزخانه بيرون آمدم، از راهرو گذشتم و وارد اتاق نشيمن شدم. روی لبهی مبل نشسته بود و سر به پايين داشت. چهار پنج سال بيشتر نمیتوانست داشته باشد. موهايش را سربازی زده بودند. يک پسربچه؟ چطوری وارد آپارتمان شده بود؟ از من چه میخواست؟ تشنه بود؟ گرسنه بود؟ تنها و بیکس بود؟ رفتم جلو. از زير چشم نگاهی به من انداخت ولی از جايش تکان نخورد. کنارش زانو زدم و اسمش را پرسيدم. لبخند مرموزی زد ولی جواب نداد. در صورتش دقيق شدم. خطوط ظريفی چهرهاش را نقش میزد.
پسربچه پسربچه نبود. پسربچه دختربچه بود. دستش را گرفتم و به دنبال خود کشيدم. نمیخواست راه بيايد. مقاومت میکرد. اما چيزی نمیگفت. تا در آپارتمان کشيدمش. در را باز کردم. گفتم نمیتواند پيش من بماند و به بيرون هلش دادم.
بعد از ظهر يک روز بهاری بود. نور خندان خورشيد سخاوتمندانه از پنجرهها به درون اتاق میريخت. ناهار را ساعتی پيش خورده بودم. در اتاق نشيمن روی راحتی دراز بودم و کتاب میخواندم. از لای پنجرهی نيمهباز آشپزخانه آواز پرندهها به گوش میرسيد. کتاب میخواندم و نمیدانم چه میخواندم. فقط میخواندم. بودم و نبودم.
ناگهان از آشپزخانه صدايی آمد. گويی باد پنجره را باز کرده باشد. بلند شدم و به آشپزخانه رفتم. توی پنجره نشسته بود. از ديوار بالا آمده بود و داشت از پنجره وارد آشپزخانه میشد. نگاهش به نگاه من گره خورد. دوباره لبخند مرموزی روی لبهايش نشست. نگاهش التماس بود و لبخندش تهديد. از در بيرونش کرده بودم و حالا دوباره از پنجره میخواست بيايد تو.
دستش را گرفتم. کمک کردم تا بپرد تو. نشاندمش روی صندلی و دست کشيدم به موهايش که هنوز کوتاه بودند. چای درست کردم و برايش در استکان ريختم. دو حبهی قند گذاشتم کنارش. چای را که خورد دستش را گرفتم و به طرف در آپارتمان بردم. دستش را از دستم دزديد و لجبازانه روی زمين نشست. نمیخواست برود. به زور بلندش کردم. مجبورش کردم. در را باز کردم. گفتم نمیتواند پيش من بماند و به بيرون هلش دادم.
رنگ برگها، من را با خود برده بود. آفتاب تابستان خيل رنگهايش را در تن سبز برگها دوانده بود. و حالا همه زرد، نارنجی، قهوهای و هزاران رنگ ديگر از همين رنگها. درختها برگ میتکاندند. برگها در باد میرقصيدند.
با برگ خشکی در دست در را باز کردم. وارد آپارتمان شدم. کفشهايم را درآوردم و به سوی اتاق نشيمن رفتم. کارتن بزرگی درست وسط اتاق قرار داشت. کمی مکث کردم. بعد جلو رفتم و برگ را روی کارتن گذاشتم. برگ تکان خورد. لبخندی از روی لبهايم گذشت. اتاق را ترک کردم و به آشپزخانه رفتم. غذا درست کردم. ميز را چيدم. وقتی غذا حاضر شد دوباره به اتاق برگشتم. کارتن را بلند کردم. دستش را گرفتم، بردمش سر ميز غذا. نشاندمش روی صندلی و دست کشيدم به موهايش که هنوز کوتاه بودند. برايش غذا کشيدم. وقتی از خوردن غذا دست کشيد، دستش را گرفتم و به طرف در آپارتمان بردم. يک کيسهی بزرگ برزنتی از قفسه درآوردم. در آپارتمان را باز کردم. گفتم نمیتواند پيش من بماند و به بيرون هلش دادم.
خودم هم به دنبالش رفتم. دستش را گرفتم، رفتيم به سوی دريا. هوا هنوز روشن بود. به بارانداز رسيديم. انداختمش توی کيسه. نگاهش تهديد بود و لبخندش التماس. با طناب در کيسه را محکم بستم. آب آرام بود. کيسه را از بالای اسکله توی آب انداختم. کيسه آب را سوراخ کرد، فرو رفت. همانجا مدتی ايستادم. مدتی همانجا ايستادم. ايستادم. به دوردست آب نگاه کردم. آب دريا آبی و صاف بود. آبی، مثل آبی روشن و صاف همچون رنگ تابلويی نقاشی شده با رنگ روغن.
آب دريا ناگهان چيندار شد. آب دريا کمکم جوشان شد. متلاطم شد. خروشان شد. کنار اسکله، از زير سطح آب، يک زيردريايی، کمکم بالا و بالاتر آمد. زيردريايی نه. يک سفينهی فضايی که رفته بود زير آب. رنگ نقرهای سفينه از ميان آبهای کف کرده برق زد.
اول اتاق فرمان آب را شکافت و بيرون آمد. روی عرشه، کنار اتاق فرمان، میستر اسپاک ايستاده بود. بیآنکه خيس و آبچکان باشد. سفينه میلرزيد و میغريد و هنوز رو به بالا در حرکت بود. میستر اسپاک آرام و استوار بر پاهايش ايستاده بود. نگاه نافذش را به من دوخته بود. کيسهی برزنتی را در دستش داشت.
احتياج نبود چيزی بگويد. از روی نردههای بارانداز به سوی میستر اسپاک خم شدم. کيسه را گرفتم و روی زمين گذاشتم. بازش کردم. بيرون آمد. دستش را گرفتم. به راه افتاديم. بازگشتيم. من و يک دختربچهی چهارپنج ساله با موهای از ته زده شده. من و يک دختربچهی چهارپنج ساله در گسترهای تهی…
میستر اسپاک به بازيگری Leonard Nimoy، يکی از شخصيتهای اصلی سريال پيشتازان فضاStar Trek) ). نخستين دورهی اين سريال ميان سالهای ۱۹۶۶- ۱۹۶۹ پخش شد. او مردی از ولکان است، سيارهی که اهاليش گوشهای نوک تيز دارند و به خردمندی و صلحجويی معروفند.
09 Sunday Sep 2012
Posted Namdar Nasser, Noveller, نامدار ناصر, داستان
inTags
I begynnelsen var ordet och ordet kom till mig och stannade kvar. Bara profeter och poeter stoltserar med en snarlik berättelse.
Först var det bara ord, vackra bokstavskombinationer som ljöd fint i mitt huvud innan jag vägde dem på tungans vågskål. Efter ett tag knöt jag samman orden, de blev finstämda fraser som klingade högt. Vad de ville ge uttryck för var av sekundär betydelse.
I början skrev jag mina fraser på svarta tavlan, när den var ledig, och det var den på rasterna. Det väckte både klasskamraternas och lärarnas uppmärksamhet. Vad jag ville säga med detta var en stående fråga vars svar inte ens jag själv visste än.
När också fraserna började ty sig till varandra och bildade långa stycken, flyttade jag dem till ett litet anteckningsblock med blå pärmar.
Tiden gick och svarta tavlan stod nu oanvänd på rasterna. Där det tidigare stod stämningsfulla meningar som ingen förstod, ritades nu i bästa fall karikatyrer på lärare eller skymford mot spelare från det fotbollslag som man inte hejade på. Saknaden efter mina ord var ett faktum.
Många var de som frågade mig om de fick läsa mina anteckningar och de nekades aldrig. Men en dag försvann blocket från min skolväska och återfanns aldrig. Nyfikna eller avundsjuka fingrar hade nog trevat sig in i min väska under en obevakad stund.
Nu var det tyst.
Min förtegenhet tolkades som en följd av blockets försvinnande men i själva verket genomgick jag en inre resa. Jag var havande. Igen. Jag var i mål med min resa från bokstäver till långa stycken för denna gång, och höll på att återvända till stavelser och bokstäver på nytt.
Nu föddes många nya, påhittade ord. Ord som inte alltid betydde eller symboliserade något. Ord som slogs för friheten att få vara just ord och ingenting annat. Ord som inte ville bära etiketter som subjekt eller objekt och inte heller behagade inordna sig i en sats eller bisats grammatiska ok. Ord som egentligen inte ville yttra sig. Ord som inte ville böja sig.
På lunchrasten en dag, när klassen var tom, fick ett av dessa ord träda fram. Jag lät det kliva ut från sin undanskymda vrå i min hjärnas vindlingar och stå högst upp till vänster på svarta tavlan.
Dagarna som gick var många till antal. Jag skrev ordet om och om igen på samma ställe, lika många gånger som suddet var framme i händerna på någon lärare eller klasskamrat. Efter ett tag fick ordet vara i fred. Ordet blev fridlyst. Ordet segrade. Mitt ord blev till en naturlig del av vår vardag under skoldagarna. Jag behövde inte längre skydda ordet. Om någon elak hand var framme för att sudda det, fanns det nu många andra händer, nära till hands, för att skriva det på samma ställe, i samma kritspår på svarta tavlan.
Ordet vann snart större terräng och spred sig vidare, först från vår klass till klassen intill och sedan därifrån till hela den våning som inhyste oss första årselever. Men ordet var ännu inte tömt på sin innebörd och tog sig vidare till nästa skolbyggnad där alla andra årets gymnasieelever hade sina klassrum.
Ordet var fritt nu, jag rådde inte längre över det. Det mångfaldigade sig och fanns snart på alla svarta tavlor, på väggarna i korridorerna, på tegelstenarna på skolgården och på kursböckernas omslag.
Nu var det ordet som definierade mig. Jag föddes på nytt och fick nytt namn: Ashmis.
De skolkamrater som inte kände mig eller inte visste vad jag hette började kalla mig Ashmis. Många var de som frågade mig efter betydelsen utan att få något svar. Många var de fria tolkningar som cirkulerade från mun till mun på skolgården: förvrängt namn på en älskad person som avvisat mig, namn på ett läger i Tyskland under andra världskriget eller titel på en okänd författares mästerverk.
Många var de tjejer som fick löfte om att sanningen en dag skulle röjas för första gången och bara för dem.
Inte heller det långa och heta sommarlovet satte stopp för ordets expansionistiska ambitioner. Nu när skolan var stängd fann ordet nya vägar att meddela sig. Ordet avbildades på alla sedlar som passerade mina händer. På det runda och tomma utrymmet till vänster där Shahens överkropp uppenbarade sig, om man granskade sedeln mot ljuset, tecknades ordet även med latinska bokstäver.
Årstiden skiftade andemening och bytte namn till höst. Efterlängtade återseenden fyllde skolgården med många skratt och glädjeyttringar den första skoldagen. Det året skulle vi inte hinna bläddra många sidor i våra skolböcker, men ingen visste om det än.
Mitt i ståhejet i början av den första lektionstimmen, innan läraren kommit, kallades jag till rektorn. Tystnaden i klassen och undrande blickar följde mig ut i korridoren där jag styrde mina steg mot rektors kontor. Vår rektor, Herr Arvin, var inte känd för att vara en hårdför pedagog och jag hade ju inte gjort mig skyldig till något. Men så fort jag satte min fot på Arvins kontor möttes jag av hans oförsonliga blick.
Arvin var en lång och smal man i femtioårsåldern. Hans grånande hår var alltid prydligt bakåtkammat och matchade de kostymer i olika grå nyanser som han brukade ha på sig. Det avväpnande leende som aldrig lämnade Arvins läppar kompenserades av de bestämda och forskande ögonen.
Arvin såg ovanligt obeveklig ut där han satt bakom sitt skrivbord. Han tecknade åt mig att komma in och jag ställde mig med darrande ben en bit ifrån skrivbordet mittemot honom. I en tvåsitsig soffa till vänster om mig satt två välrakade män i svarta kostymer.
Arvin ville veta vad Ashmis betydde, vilka vi var och vad vi hade för oss. Han hade förvandlats till den värsta förhörsledare som jag någonsin kunde föreställa mig. Än hotade han med relegering och höga böter som mina föräldrar skulle få betala då han behövde måla om hela skolan och än var han godhjärtad och förståndig. Allt skulle ordna sig om jag bara berättade. Jag kände mig särskilt obekväm och besvärad inför de två männen som uppenbarligen var pappor till skolkamrater men mitt bästa försvar var naturligtvis sanningen. Ashmis betydde ju ingenting och såvida det fanns en upphovsman till det var det bara jag.
Efter tjugo långa minuter som inte ville ta slut vände sig Arvin plötsligt till männen i soffan. Hade jag inte rätt, sade han lättad till dem och utan att invänta något svar pekade han mot dörren och lät mig förtstå att jag kunde gå. Förvånad över den plötsliga upplösningen lämnade jag Arvins kontor med snabba steg.
Under rasterna den dagen försökte jag vara osynlig men Arvin fick syn på mig på skolgården på eftermiddagen och kom fram till mig. Jag var övertygad om att han skulle fastställa summan på skadegörelsen. Jag såg mig själv stående inför mina föräldrar med nyheten om mitt olyckliga upptåg.
Arvin tog fram en hundrasedel på vilken det stod Ashmis med min handstil. Med en ton som nu var vänligare förmanade han mig att för gott dra ett streck över mitt ord. Han nämnde vare sig relegering eller böter.
Ett par veckor senare stängdes alla skolor och universitet i hela landet. Under de månader som passerade innan skolorna åter öppnades, härjade stormar av ord. Ord haglade från himlen med en intensitet aldrig förr skådad. Ord blåste med styrkan av orkanvindar. Ord flammade upp och svämmade över.
Många nya ord invaderade atmosfären: demonstration, militärstyre, Molotov-koktél, utegångsförbud, martyrskap, tårgas, flygblad…
Förbjudna ord släpptes fria: imperialism, kapitalism, socialism, frihet, SAVAK, självständighet, fackförening, CIA, rösträtt…
Gamla ord dammades av och sattes åter i bruk: strejk, blodsugare, val, proletär, klasskamp, solidaritet, förtryckare, yttrandefrihet, demokrati…
Ord som betecknade personer, platser eller länder gav oss nya lektioner i historia och geografi: Che Guevara, Vietnam, Allende, Golsorkhi, Victor Jara, Lenin, Marx, Nicaragua, Filippinerna, Pinochet, Nelson Mandela, Fidel Castro, Siahkal, Mossadegh…
Ord stod mot ord: västerländsk eller islamisk, beslöjad eller obeslöjad, monarki eller republik, slips eller skägg, Shahen eller Khomeini…
Alla dessa ord, såväl nya som gamla, vidgade min värld och fyllde på mitt ordförråd. Jag reste i ord, jag sjöng nya ord, jag blev med nya ord. Mitt ord förpassades till dåtidens tempus. Mina nya ord gav mig nya insikter, nya tolkningsmetoder. Jag fattade nu att de två kostymklädda herrarna på Arvins kontor inte var pappor till några elever. De var agenter från säkerhetspolisen SAVAK och var på jakt efter hemliga studentorganisationer.
08 Saturday Sep 2012
Posted Översättning, Gunnar Ekelöf, Namdar Nasser, Persiska, Poesi, فارسی, گونار اکهلوو, ترجمه, سوئدی, شعر
inTags
Översättning, Gunnar Ekelöf, Poesi, نامدار ناصر, ترجمه, سوئدی, شعر