Scen 1

 

Där står du
förklädd som dig själv
ensam som en stavelse
i sanningens brustna kägelljus

Med kroppar som inte längre passar ihop
sitter långvariga älskare
och kramar tafatt om varandra
i exakt rätt ögonblick

Dina fötter är till hälften täckta
av en aska efter utbrända röster
bakom dig har du en åttatusen kilometer lång väg
och framför dig ingenting

De kommer och går
säger en sak
men släpper igenom blicken något annat

Hur ska skygga smekningar
få stenens förstenade ådror
att åter genomrusas av kärlekens röda blod?

Ljust mörkt ljust
i täta och lika långa intervaller
som åkte du i en hiss
med en sönder lampa

Ett liv ständigt i ofärdig ombyggnad
en myriad av relationer
och genom en väv av dumpat ansvar
skuldkänslor och migration